Australien

Australien

På Starbucks i Kuta (Bali) sitter jag och blickar tillbaka på tre omväxlande och spännande veckor i Australien. Sista anhalten där var Darwin i Northern Territories och det var därifrån vi flög till Denpasar tidigt imorse. Jag skrev om Nya Zeeland att det var som en resa i sig och det gäller även Australien. Allt från avlägsen vildmark till krokodilstinna stränder och livliga storstäder fick plats.  Jag upptäckte nya yogaställen, följde med Bruno på demokratievenemang, träffade gamla och fick nya vänner.

När jag just nu tänker på Australien, dyker följande minnen spontant upp: den stora gröna grodan i toaletten på Tiwi-öarna utanför Darwin, wombaten som strök sig mot mina ben hemma hos Urs utanför Goulburn, skräcken för brownsnakes vid vandringen på hans vidsträckta ägor, kängurun som mötte min blick när jag tittade ut genom fönstret där på morgonen, kakaduorna i träden, pelikanerna på stranden, krokodilskyltarna, paddkväkandet…Ja, som ni ser handlar de minnen som dyker upp först om vilda djur.

Andra saker jag förknippar med Australien är uttrycket ”no worries” varierat med ”no worries at all” som svar på nästan allt – och så kakaon på cappuccinon. Tillsägelsen ”no chocolate please” hjälpte sällan. Så småningom lärde jag mig att beställa ”a flat white” i stället. Jag uppskattade att det fanns mandelmjölk överallt – i alla fall upp till Brisbane; i Cairns och Darwin fick jag nöja mig med sojamjölk och det var helt okej, då den var osötad.

Jag saknade grovt bröd – det tycks inte existera i Australien. Vitt bröd var det som gällde. Men det fanns gott om avocados och mangos. Det jag åt mest av under de tre veckorna i Australien var nog avocadotoast.

Resan gick längs Australiens östkust – från Melbourne i söder till Darwin i norr. Här följer en kronologisk inblick i de platser jag besökte och några av de personer jag träffade:

Melbourne 27-29 november

Melbourne har av Economist korats till världens bästa stad att leva i. Under de två nätter och den dag jag tillbringade i staden hann jag känna att staden har ett myllrande folkliv, en härlig stämning och oerhört många aktiviteter som man kan ta del av helt gratis. Till exempel gå på ACMI (Australian Center for the moving image) – institutet för levande bilder (film), besöka Ian Potter Centre och delta i meditation och yoga i glasatriet på Federation Square. Förutom yogan på Fed Square (som det kallas i folkmun) gick jag också på ett gratis prova på-pass på Kaya högst upp i ett shoppingcenter, där jag också köpte två klänningar med inbyggd bh. Dessa har jag omväxlande haft på mig jämt sedan dess, eftersom de är så bekväma i värmen. I Melbourne träffade jag schweiziska honorarkonsuln Manuela Erb, som arbetar heltid med detta uppdrag för fosterlandet utan att få ett öre betalt för det. Det är möjligt eftersom hon lever anspråkslöst (enligt egen utsago) och hennes man har en firma, som hon också hjälper till med. Manuela är född i Melbourne av schweiziska föräldrar. Hennes uppgifter som honorarkonsul består bland annat i att hjälpa schweizare med olika problem som kan uppstå i det främmande landet och promota Schweiz på alla möjliga sätt.

 

Goulburn 29 november-2 december

Tågresan från Melbourne (Victoria) till Goulburn (New South Wales) tog nio timmar och fyrtiofem minuter. I Goulburn blev vi hämtade av Christine Wälterlin för vidare transport ut i bushen, till hennes och Urs’ gods mitt ute bland kängurur, wombats och brown snakes (världens näst giftigaste orm). Urs mötte oss på gårdsplanen med en babywombat i famnen. Han är utbildad i att ta hand om föräldralösa kängurur och wombats. Lilla Elli bor inne hos familjen och blir matad med nappflaska tre gånger om dagen, tills det är dags att steg för steg vänja henne vid ett wombatliv i vildmarken. När Urs satte ner henne på golvet inomhus, sprang hon omkring och nosade och nafsade på våra ben och lade sig på rygg för att bli kliad, precis som en hund. Hon hoppade till och med upp på soffan och lade sig nära mig. Vad gosigt!

Canberra 30 november

Under de tre dagar vi stannade hos Urs och Christine åkte vi en dag in till huvudstaden Canberra (drygt en timmes bilfärd med Urs), där Bruno deltog i en paneldebatt om direkt demokrati på universitetet. Bredvid mig satt Olivia, som intresserade sig för mindfulnessbiten i yoga. Efteråt blev vi bjudna på en fantastiskt fin restaurang av schweiziske viceambassadören Daniel Haener. Jag filmade en intervju Bruno gjorde med professor Ron Levy. Vi tittade på den nya parlamentsbyggnaden, med gräsmattor som går upp på taket, för att symbolisera att medborgarna ska stå över politikerna. Men så är det inte precis i Australien…

På kvällen samma dag var vi på Politics in the pub i Goulburn. Bruno hade ett föredrag med efterföljande frågestund och diskussion. Jag pratade yoga med Anka, Greg och Helen. ”Yoga makes you more open for democracy”, sade Helen. Anka är född i Australien av tyska föräldrar. Hon undervisar i tyska, men säger att det inte är så många elever som väljer det språket. Här är det vanligast att välja asiatiska språk som kinesiska (mandarin) och japanska. Anka går på yoga en gång i veckan (hon visste inte vilken sort) i Goulburn. Hennes man Greg gör tai chi.

Eftersom Urs hade druckit öl gjorde jag – som druckit vatten – ett försök att köra hans jeep hem i vänstertrafik i mörkret. Det fanns tre utmaningar förutom mörkret: 1) Jag har aldrig tidigare kört i vänstertrafik, 2) Jag har aldrig tidigare kört en fyrhjulsdriven bil, 3) Jag har aldrig tidigare kört bil i något annat land än Sverige. Urs blev så nervös när jag körde för nära vänsterkanten, så jag klev ur och lät honom köra. Vi körde nästan på en wombat, men Urs hann bromsa. Wombaten stod mitt i vägen och tittade rakt på oss en lång stund, innan den gick åt sidan.

Sydney 2-3 december

Tidigt på morgonen den 2 december tog vi buss till Sydney, vilket tog  knappt tre timmar. Det var en ersättningsbuss för tåget, som var inställt p g a spårarbeten. I Sydney hade vi en lägenhet en natt. Vi hann köra två tvättar och skriva lite koncept vi behövde internet för. Australien är tyvärr uruselt när det gäller internethastighet, så det behövs mycket tålamod och väntan. På kvällen gick jag på ett yogapass på BodyMindLife med Alison Bruton, som var en mycket noggrann instruktör med behaglig, lättförståelig stämma.

Det var ett ganska tufft passt rent muskulärt och jag blev genomsvettig. Tur att jag hade tagit med en handduk och ombyte, då jag och Bruno gick ut och åt direkt efteråt. På vägen ut pratade jag med svenska Louise, som kom till Sydney för två dagar sedan för att jobba ett år. Hon har inte hunnit hitta något jobb än, men har redan köpt årskort på BodyMindLife. För den som är under trettio år är det lätt att få arbetstillstånd i Australien och enligt Louise är det inte så svårt att hitta jobb.

 

Tågresa Sydney-Casino 3 december

Kl. 7.11 den 3 december gick vårt tåg till Casino. Det tog elva och en halv timme att åka dit och sedan åkte vi buss i en timme för att komma till Byron Bay. Vi hade den här gången en Daysitter cabin, vilket var mycket bättre än de salongsfåtöljer vi hade mellan Melbourne och Goulburn. Med fönster på båda sidor hade vi fantastisk utsikt hela tiden, på ett omväxlande landskap med mycket kullar, träd och vattendrag av olika slag, hästar, kor, getter, får och alltmer röd jord. Jag gjorde lite yoga i kupén bredvid, där ingen satt. Jag läste, tittade ut, lyssnade i mina hörlurar, pratade med Bruno, åt och sov.

Byron Bay 3-4 december

Från Casino tog vi en buss till Byron Bay, dit vi kom fram vid 21-tiden. Vi var jättehungriga när vi gick ut och letade efter en restaurang att få oss en matbit på. Men icke sa Nicke! I Byron Bay serveras ingen mat efter klockan nio, fick vi veta! Så vi hade inget annat val än att gå till den fortfarande öppna mataffären och köpa lite kalla matvaror att äta på hotellrummet. Det blev faktiskt helt ok: avocado, vindruvor, chips och fetaost. Morgonen efter blev vi hämtade med bil av vår vän Dion, som vi lärde känna på Global Forum i San Sebastian förra året. Han bor i Brisbane och har utvecklat appen NewVote.

Gold Coast & Surfers Paradise 4 decemer

Dion körde oss hela vägen till Sunshine Coast, där vi skulle få bo några dagar i ett strandnära semesterhus, som han fått låna av en vän, men på vägen hade vi lite ärenden. Jag skulle träffa yogaläraren Nikki Ralston i Currumbin på Gold Coast och Bruno skulle träffa filmmakaren Walt Cudlip i Surfers Paradise, huvudorten på Guldkusten. Det blev trevliga möten, som vi skriver om på våra respektive bloggar. Om mötet med Nikki kan du läsa på min yogablogg.

Peregian Beach (Sunshine Coast) 4-7 december

När vi kom fram till Peregian Beach, där strandhuset låg, var det härligt att ta en dusch och byta om innan det bar iväg till en dinner, som Dion organiserat hos sin bonusmamma Robbie, hennes man Philip och dennes advokatkollega Bennet plus pudeln Baci. Ett intressant möte, även om jag var väldigt trött. Robbie gav mig tips om var jag kunde gå på yoga: hos hennes lärare Sherry, som har en yogastudio på Peregian Beach. Jag bestämde träff med Sherry dagen därpå, gjorde en intervju med henne då och gick på hennes yogapass dagen efter. Läs om Sherry och hennes yoga här!

En dag tog Dion med oss till en lagun, där vi fick prova Stand Up Paddling. Det var roligt, även om jag såg en massa stingrockor under SUP-brädan när jag paddlat ut till en ö. De kan visst vara dödliga! Jag testade naturligtvis också att göra några yogapositioner på brädan.

När vi hämtade SUP-brädorna hos en kompis till Dion, fick jag träffa en jättesöt liten pudel som hette Peter:

Här är ytterligare några härliga bilder från Sunshine Coast:

Brisbane 7-8 december

Efter tre dagar på Sunshine Coast körde Dion oss till Brisbane. Här träffade jag Julie Smerdon, en helt fantastisk yogalärare som du kan läsa om här.

Vi träffade också Andy Ridley, uppfinnaren av Earth Hour och aktiv i Citizens for the Great Barrier Reef.

Tågresa Brisbane-Cairns 8-9 december

Under hela den tjugofyra timmar långa tågresan med Spirit of Queensland från Brisbane till Cairns förfogade vi över varsin railbed, d v s ett säte som kan förvandlas till säng. En behaglig resa alltså. Jag läste om fasciayoga, lyssnade på en bok av Mikael Niemi och beundrade utsikten. Vi fick gå ut på perrongen ibland. Det fanns många fina tågstationer, många med krukväxter upphängda i taket.

Cairns 9-13 december

I Cairns fick jag tillfälle att öva på vänsterkörning. Vi hyrde nämligen en bil för de fyra dagar vi var där, eftersom det var svårt att ta sig till vårt Air b’n’b-boende på Holloways beach på annat sätt. Oj vad jag var nervös i början, men övning ger färdighet. En dag körde vi på slingriga kustvägar till Port Douglas, för att ta segelbåten Wave Dancer ut till Stora Barriärrevet. En härlig dag med snorkling och bad med våtdräkt (på grund av brännmaneterna) vid Low Island. Det var parningstid för fåglarna på ön – mest ”bridled terns”, så det gick rätt livat till. De var inte alls blyga för oss!

En annan dag åkte vi tåg från Cairns till Kuranda en bit upp i regnskogen. Tillbaka tog vi linbana. Det var en vacker resa, men Kuranda var lite tråkigt turistiskt, tyckte vi. På kvällen samma dag – när vi ändå var inne i Cairns – passade vi på att träffa Som, en miljöaktivist som arbetar med Citizens for the Great Barrier Reef. Bruno intervjuade honom och jag filmade vid Great Barrier Reef-monumentet vid havet. Under tiden stod ett gäng pelikaner helt stilla på stranden och tomglodde. Och en massa människor badade i den stora poolen några meter från stranden.

Holloways beach var underbart. Vi hade en egen veranda som vi satt och åt på. Temperaturen var dag som natt helt ljuvlig. Vi avråddes att bada vid den vackra stranden p g a krokodiler och brännmaneter, men vi hade en pool att bada i.

Virginia som var vår Air b’n’b-värd och själv bodde i huset med sin familj (man och två tonåringar) var jättetrevlig, pratade gärna med oss och gav oss goda råd, som att besöka lördagsmarknaden på Holloways beach (bilden ovan).

Darwin 13-17 december

Tidigt på morgonen den 13 december var det dags att köra tillbaka bilen till flygplatsen, där vi hyrt den fyra dagar tidigare. Jag var lättad att kunna lämna tillbaka den oskadd. Sedan flög vi med Jetstar till Darwin. Vi har under hela resan försökt ta tåg där det varit möjligt, men från Cairns till Darwin är det i dagsläget inte det om man inte åker söderut till Melbourne, sedan västerut till Adelaide och därifrån norrut med The Ghan till Darwin. Det tar ungefär en vecka.

I Darwin tog vi det ganska lugnt. Vi struntade i nationalparken med kakaduor och flygande krokodiler, för att vi inte var sugna på en sex timmars bussresa. I stället åkte vi båt över till Tiwi-öarna, där nästan bara urbefolkning (aborigines) bor. Vi bevistade en fotbollsmatch (australiensisk fotboll alltså) mellan Tiwi bombers och Wanderers på den ovala fotbollsplanen Tiwi Oval i huvudorten Wurrumiyanga på ön Bathurst. Även om jag fortfarande inte lärt mig spelreglerna och inte förstår ett smack av tiwispråket (speakern talade dock engelska) var det jätteroligt att vara med om detta och uppleva något som samlat en stor del av de tiwier som bor på huvudöarna Bathurst och Melville och några även i Darwin – de kom över med båt tillsammans med oss.

I halvlek tog vi en promenad i Wurrumiyanga, dit vi fått åka utan tillstånd. Utanför huvudorten behövs specialtillstånd. I ortens enda supermarket (inte mer än tio kvadratmeter stor) köpte vi vatten, äpplen, pommes frites och chicken nuggets. Utanför supermarketen och längs hela vägen till fotbollsplanen satt det människor på pressenningar och spelade kort eller bara pratade. Alla hälsade på oss, när vi gick förbi. Längs vägen till fotbollsplanen och i hela orten låg det otroligt mycket skräp överallt. Jag reflekterade över varför skräp slängs i naturen och varför ingen plockar upp, men kom inte fram till något svar. Kanske borde jag ha frågat någon. Jag tänkte på vår tågresa i Indien 2009, från Delhi till Kerala, och hur mycket skräp som låg längs hela tågsträckan. Folk kastade bara ut skräp från tågfönstret. Svårt för mig att förstå.

I Darwin gick vi ut och åt två gånger med schweiziske honorarkonsuln Peter Bendel och hans fru Marlies.

De har bott i Australien i 34 år, varav de första sju i Perth, sedan i Darwin. De har en son, Lukas, 41, som för tillfället är i Ubud, Bali. Han är musiker och filmmakare och utövar yoga, så jag kanske ska kontakta honom.  Andra gången vi gick ut med Peter och Marlies var när det var konsert med ett kanadensiskt folkmusikband (från Prince Edward Island nära Halifax, dit vi också ska senare på vår resa) på Railway Club. De spelade keltisk folkmusik. Jättebra och kul att dansa! Jag tänkte på våra vänner Anders och Christine i Falun, att de skulle trivas på det dansgolvet!

Peter körde runt oss lite i Darwin med bil och vi besökte NT-parlamentet. En eftermiddag träffade vi miljöaktivisten Pauline Cass, som engagerar sig i fracking-frågan, som är väldigt aktuell i NT (Northern Territories). Fracking är en förkortning av hydraulic fracturing och är en form av olje- och gasutvinning ur marken. Praktiskt med en ny energiutvinningsmetod – men den för med sig miljöfaror som förorening av mark, luft och dricksvatten och bidrar till växthuseffekten.

Så var det dags att säga adjö till både Darwin och Australien. Himlen visade sig från sin vackraste sida den sista kvällen.

Och nu väntar en ny världsdel.