Bali

Bali

Bali är den första av två indonesiska öar vi besökt på vår jorden runt-resa. Den andra är Java och den kommer jag att berätta om i ett annat inlägg. Att få komma till Indonesien har varit väldigt spännande för mig. I Australien och Nya Zeeland hade jag varit flera gånger förut, men Indonesien var helt nytt för mig. Detta brokiga land består av mer än 13 000 öar, har mer än 300 etniska grupper och är världens fjärde folkrikaste land (med över 252 miljoner invånare) med världens största muslimska befolkning. Det finns andra religioner också och på just Bali är hinduismen störst.

Den 17 december flög Bruno och jag från Darwin till Denpasar (Bali). Här sammanstrålade vi med våra döttrar, för att fira jul och nyår tillsammans med dem. Sedan flög de hem till Sverige från Denpasar, medan Bruno och jag tog färjan över till Java.

Bali är något helt annat än Nya Zeeland och Australien. Det är mer asiatiskt, mindre västerländskt. På de smala gatorna trängs väldigt många motorcyklar med lite färre bilar och några fotgängare. Precis som Nya Zeeland och Australien är det ett oerhört vänligt land. Det är lika varmt som i Queensland, men vi blev ofta duschade av plötsligt uppkommande intensiva monsunregn. Det gjorde inte så mycket, eftersom det var så varmt. Regnet och solen gör att det växer så det knakar. I Ubud bodde vi – halvt inomhus, halvt utomhus – mitt bland risfält, kokospalmer, gäss och geckoödlor.  Här tillbringade vi femton dagar tillsammans med Wanja och Nina, som kom flygande från Sverige för att vara med oss här över jul och nyår. Vi väntade in dem i Kuta, nära flygplatsen, så det var där vårt Baliäventyr började.

När vårt flyg från Darwin närmade sig Denpasar syntes Mount Agung på höger sida, majestätisk, rykande. Mannen som körde oss från flygplatsen till hotellet i Kuta berättade att antalet turister har minskat till tio procent av det vanliga sedan vulkanutbrottet i oktober. ”You are very welcome to Bali”, sade han. Vi kände oss faktiskt välkomna, överallt. I Kuta kändes det som om en lätt desperation fanns i luften. Med så få turister är det svårt att få ekonomin att gå ihop, så det var många som kämpade hårt för att få oss att köpa något av dem. De tre vanligaste saker som erbjöds och ropades ut längs vägarna var transport, mat och massage. I Ubud var det mycket lugnare. Även där fanns det oändliga möjligheter att få transport, mat och massage, men jag kände inte av samma desperation där. Bara vänlighet, leenden och värme.

 

Under våra två dagar i Kuta tog jag en balinesisk massage med kokosolja (otroligt billigt), åt alla måtlider på restaurang (också billigt) och nyttjade taxi två gånger, vilket blev ganska dyrt, då det var något fel på taxametern. En gång tog jag taxi efter att jag varit på ett yogapass på Seminyak Yoga Shala i Badong. Dit hade jag gått till fots. Det tog en och en halv timme och var ansträngande då det var mycket trafik, dålig luft, många hål att trampa i och svårt att komma fram, samt många som ropade och ville ha svar. Jag blev trött, törstig och kaffesugen. På en lite lugnare sidogata hittade jag ett litet nyöppnat kafé med nyrostat balinesiskt kaffe, färskpressade juicer och små godsaker som tillverkats på ett litet familjejordbruk på Java. Underbart med en paus!

Pausställen är fantastiskt! I Ubud låg Warung Marendra halvvägs mellan stan och kullen där vi bodde. Där pausade jag nästan varje dag på hemväg från stan och tog en kokosnöt. När jag pustat uppför halva backen i värmen var det ljuvligt att sätta sig ned i närheten av fläkten, titta ut över folklivet på gatan, möta ägarinnans varma leende och dricka det iskalla kokosvattnet med sugrör.

På kvällen den andra dagen i Kuta skulle Wanja och Nina ha kommit med flyg från Sverige (via Frankfurt och Singapore), men de missade sin anslutning i Singapore. fick övernatta där och kom morgonen efter istället.  De hann tillbringa en timme på hotellrummet, innan vår Air b’n’b-hyresvärd Gusti Made hämtade oss vid hotellet och körde oss till vårt boende i Ubud: två separata små hus med kök, matplats, veranda och pool i mitten. Ett härligt ställe att tillbringa femton dagar på tillsammans med våra döttrar.

Ris är den viktigaste grödan på Bali. I stor sett alla familjer har sitt eget risfält, för sin egen försörjning, De sköter om riset väldigt kärleksfullt från sådd till skörd. Eftersom vi bodde precis intill en lång rad risfält, kunde vi följa risets olika stadier. På några risfält såddes det, på andra var det snart dags för skörd. Varje morgon kom någon till varje risfält för att göra det arbete som behövdes eller bara för att känna på risplantorna och se hur de mådde.

Hinduismen är den största religionen på ön. Den genomsyrar det dagliga livet och syns tydligt bland annat genom de dagliga offer som görs till gudarna vid varje hus, varje risfält och allt annat som är viktigt för familjen. Där vi bodde tändes rökelse och offrades vid varje hus och även vid poolen. Var 210:e dag firas en högtid som liknar jul, med familj, god mat och fest. 17 mars är den stilla dagen, då allt står stilla. Ingen pratar, inga ljus tänds, det är ingen trafik, inga affärer öppnas, ingen arbetar. Även turisterna måste vara tysta. En 24 timmars meditation. Det skulle vara en mycket intressant dag att vara här, tycker jag.

Det offras vid gudagestalter och på särskilda stolliknande pelare, men ofta ställs offergåvan helt enkelt vid ingången till ett hus eller på en annan plats. Ris och blommor läggs i låga, fyrkantiga korgar flätade av kokospalmsblad. Vi såg på många ställen längs vägkanten människor som satt och flätade sådana korgar. Det behövs många, då det offras ofta.

De engelskspråkiga lokaltidningar som kan köpas här är Bali Post och Jakarta Post. Det talas tre språk på Bali: engelska, indonesiska (Bahasa Indonesia) och balinesiska (Bahasa Bali). Engelska är ett lingua franca, som i princip alla kan, som bor där det finns turister. Indonesiska är det officiella språket, som alla på Bali behärskar, utom den äldre befolkningen. Balinesiska är modersmål för invånarna på Bali och några delar av västra Lombok. Språken är släkt, med liknande grammatiska strukturer, men med ett ordförråd som skiljer sig åt ganska ordentligt, kanske jämförbart med släktskapet mellan engelska och tyska. Alla balineser måste kunna indonesiska, eftersom det är det moderna och offentliga livets språk. Om de till exempel går in på posten för att köpa ett frimärke, måste de använda indonesiska, eftersom balinesiskan saknar ord för detta. Balinesiska är det språk som används hemma, i lantbruket, kulturen och religionen.

Bali kopi är balinesiskt kaffe som görs i en presskanna. Det och hela kokosnötter som en dricker ur med sugrör är det godaste, billigaste och mest lokala att beställa på kafé. Jag tycker om att äta och dricka närproducerat nästan alltid, nästan överallt.

De flesta av mina dagar i Ubud såg ut så här:

  • Sova till åtta
  • Meditera och göra lite yoga på verandan
  • Väcka Wanja och Nina kvart i nio
  • Frukost klockan nio
  • Ta ett första dopp i poolen
  • Jobba eller läsa 2-3 timmar på verandan
  • Gå ner till stan och äta lunch
  • Ta en massage eller gå på ett yogapass
  • Eventuellt handla lite till middagen
  • Gå hem och ta en kokosnötspaus på Warung Marendra
  • Bada i poolen
  • Läsa eller jobba lite
  • Njuta av middag som Nina lagat
  • Göra frågesport eller spela kort med familjen (enligt ett schweiziskt kortspelssystem som kallas ”Jassen”) – och prata förstås
  • Läsa i sängen tills ögonen faller igen

På julafton kom min bror Johannes till Ubud tillsammans med sin fru Eva och deras barn Kasper och Sandra (nej, vi hade inte kommit överens om detta – det var en ren tillfällighet!) och då åkte vi till deras hotell och åt en sjurätters vegansk julmiddag på hotellrestaurangen tillsammans med dem. En jättetrevlig kväll med mycket skratt och intressanta diskussioner! Två dagar senare kom de och hälsade på oss i vår villa. Vi badade i poolen och fikade.

Vi var inte så mycket ute efter klassiskt turistande under vår Bali-vistelse. Vi ville mest umgås med Wanja och Nina och ha det lugnt och skönt. Men en dag lät vi Gusti köra oss till ett vattenfall och några fina tempel.

Det var också Gusti som körde oss till Kuta igen när våra femton dagar var till ända. Här tillbringade vi ett sista dygn tillsammans, innan Wanja och Nina flög hem. Jag och Bruno stannade en natt till, innan vi tog färjan till Banjuwangi på ön Java.